Olympiark

“Lusten till förstörelse är samtidigt en skapande lust!” – Michael Bakunin

Då julen nalkas skulle undertecknad kort vilja reflektera över en sak som slog mig under en promenad genom huvudstadens trängsel och fart, fylld av människor som av erfarenhet inhandlar julklapparna i förtid.

Cirka 80% av de västerländska staternas – Sverige inkluderat – BNP består av den privata konsumtionen. Helt enkelt vad du, jag och alla andra köper för våra surt förvärvade pengar efter att skatten har inkasserats. En ständigt växande ekonomi kräver en ständigt växande penningmängd, annars finns det inte nog för att alla transaktioner ska gå runt.  Om inte BNP ökar kan inte bankerna skapa mer fiatvaluta – och på det lån – ur tomma intet. Det är en rävsax som är omöjlig dyrka upp. Men varje slug, mindre omskriven och orangehårig vargsläkting vet att det kan bli nödvändigt att offra en lem för att rädda de resterande tre. Och nödvändigheten ser inte ut att minska. En av det moderna narrativets största, mest verklighetsfrånvända och konkret skadliga myter är denna: sagan om den eviga utvecklingen. Den eviga tillväxten. Och framförallt, behovet av ett sådant tillstånd. Med denna myt som katalysator framträder de mest hårresande och konkreta symtomen av ett samhälle på dekis. Till synes oförhindrad miljöförstöring, utrotning av djurarter, utsugning och lidande för de som bor i områden som fångats upp av globaliseringens exploaterande blick. I början av industrialiseringen – innan det moderna narrativet imploderade och den post-moderna eran förlöste oss som av nödtvång – ansträngde sig tänkare för att motivera evig tillväxt som en framtida och annalkande vision. Idag lever vi i denna vision och de suktande argumenten har tynat. Istället konstateras detta eviga tillstånd av expansion som ett faktum, en ofrånkomlighet. Och detta stämmer, men inte för evigt. För evig tillväxt kräver eviga resurser – någonting som aldrig har existerat.

Nu till saken. Alla dessa människor som flockades i köpcentret är blinda. Inte inför det faktum att vi alla är lurade. Utan inför sin revolutionära potential. För när 80% av BNP består av vår privata konsumtion och ekonomins fortbestånd är beroende av ständig tillväxt för att inte avstanna och till slut implodera. Då är det kraftfullaste motståndet passiviteten. Makten bärs upp av krackelerade lerfötter. Vilket de är medvetna om, till skillnad från flertalet av oss själva. Det är därför de ständigt söker att distrahera oss med konstruerade behov, irrelevans och den korta stundens tillfredsställelse. När dagen kommer då vi resolut vägrar att konsumera saker utöver det mest basala, de mest grundläggande behoven. Då brister benen som håller upp den koloss av maktfullkomlighet som utgör dagens finansiella system.

Så, sprid de enkla slagorden till nära och kära i vintermörkret. Fira med ansvar och glädje, vårda och uppskatta familj och vänner. Framförallt, konsumera med måtta. Det har aldrig varit så enkelt att göra så mycket motstånd.

Ha en riktigt god jul.

Nyligen så brann debatten om – i diskursen benämnt som – ”näthatet” och flera tidningars beslut att förmoderera läsarkommentarer för att garantera en rumsren, angenäm debatt. Det slog det mig hur enskilda debattörer från gammelmedia tenderade att uttrycka en närmast total oförståelse för hur denna åtstramning av debatten skulle kunna ses som något som helst maktmedel eller försök till censur. Med detta inlägg ska jag försöka ge ett nytt perspektiv genom att söka efter förklaringen i de två dominerande ideologiernas mytologi.


I – Den obegränsade människan

Liberalismen och socialismen delar flera likheter på grund av att vederbörande ontologier utgår från samma modernistiska antaganden om människan, eller snarare att de båda utgår från varsitt – estetiskt skilt, dock i kärnan likartat – mytologiskt naturtillstånd med bakgrund i Rousseaus respektive Marxs optimistiska fantasi. Detta mytologiska och fjärran förlagt naturtillstånd är anledningen till att båda ideologierna – men framförallt liberalismen – innehar en anti-antropologisk karaktär där människan som väsen antas ta formen av tabula rasa. Människan hyser alltså inga konkreta tendenser, universell samt partikulär essens. Grunden till ideologiernas utopiska och därmed riskfyllda karaktär vilar på denna anti-antropologi. Om människan är obegränsat formbar är det endast de terapeutiska verktygens kvalitet som avgör tidsrymden mellan nutid och utopi. Denna enande beskaffenhet gällande synen på människan får i slutändan effekter på hur begrepp som frihet och rättvisa definieras. Liberaler och socialister såg genom historien sig själva som upprorsmakare mot en korrupt, omänsklig, orättvis och förslavande böjelse bland särskiljda makthavare och sociala grupperingar. Den absoluta monarken och den kapitalistiska klassen är respektive världsbilds unika, historiska nemesis. Idag har de båda dock enats kring en sentimentalt grundad, diffus och exklusivt retorisk fascist som huvudmotståndare. Denna diffusa fascism utgör idag det absolut största hindret för införlivandet av den kommande gyllene tidsåldern dit vi alla kommer lotsas genom den obegränsade utvecklingen och tillväxten. En oklar karaktär lämnar inte mycket över till nyansskillnader, obekväma åsikter är alltid samma feodala klenoder. Ibland med en nymodig, extra obehaglig fernissa.[1]


II – Elitteorin och den kulturella hegemonin

Den socialistiska tänkaren Vilfredo Pareto beskrev med sin elitteori historien och nutiden som en berättelse av ständigt konkurrerande och efterträdande eliter, eliter som upprätthåller och tvingar på resten av samhället en särskild världsbild. Som högerradikal instämmer jag i att makten över folks världsbild genom historien erhållits av olika interdependenta och överlappande maktkluster men även – och detta kan vara värt att betona – att samhället alltid kommer styras av en oligarki i någon form. Detta faktum gäller även dagens västvärld och Sverige, trots att makten åtminstone utåt sett antar mer kryptiska former. Gärna via användandet av tomma floskler som demokrati, tolerans och jämlikhet.

Ja, det stämmer att eliters makt i forna tider tog formen av förmåga till brutalt, fysiskt våldsmonopol. Men det bör erkännas att ett våldsmonopol även till stor del vilar på en kulturell konsensus som ger våldet legitimitet. När Johannes Gutenberg under 1400-talets mitt uppfann tryckpressarna och indirekt gav upphov till det civila samhällets kom makt och inflytande att rent av förutsätta olika sociala gruppers förmåga organisera och forma en idémässig hegemoni inom kulturen. ”Kultur” definierat som de själva attityder och fundamentala ontologiska antaganden som ligger till grund för ett samhälles gemensamma syn på världen. Marxisten och teoretikern Antonio Gramsci föreställde sig att politisk framgång i en stat med ett starkt civilt samhälle är beroende av kulturellt inflytande. Detta då det rådande systemets grundläggande värderingar reproduceras via samhällets till synes apolitiska institutioner. Juridik, forskning, journalism, underhållning med mera är inte ett uttryck för ett särskilt regerande partis nycker. Det är institutioner som formar och reproducerar bilden av vad politik är, hur den förväntas bedrivas och vilka frågor som är legitima att sätta på agendan. De värderingar dessa institutioner omfamnar kommer reproduceras både bland morgondagens elit, för att sedan spilla över till massorna. Det säger sig självt att en grupp som innehar kulturell hegemoni inte endast kommer främja vissa värderingar utan även osynliggöra andra i diskursen.[2] Dissidenter kommer likaså att uppleva social utfrysning när de ämnar göra karriär inom institutioner med kulturellt inflytande. Speciellt om de dömts till persona non grata via mediala spektakel – informella rättegångar.

Dagens etablissemangsmänniskor- både liberaler och socialister – sittandes på höga samhällspositioner verkar ha svårigheter att se sig själva som innehavare av kulturell hegemoni – minst av allt ger de uttryck för att underskatta vad en sådan position erbjuder för inflytande i praktiken. Liberalismen och socialismen är fientligt inställda till en viss sorts elit, deras respektive historiskt förankrade nemesis, och denna nemesis fiktivt nutida form. Denna nemesis står som symbol för oligarki och elitstyre per excellence. Systerideologiernas utopiska framtidssyn innehåller på pappret ingen elit överhuvudtaget. Liberalerna har visserligen i mångt och mycket givet upp hoppet om det totala folkliga inflytandet och istället övergått att se på statens involvering i människors vardag med skepsis. Marxismen erkänner ett elitstyre i proletariatets diktatur, men utopin har alltid varit det statslösa och frihetligt klasslösa samhället. Ett samhälle som genom historien har visat sig totalt lönlöst att blomma upp ur revolutionens senare faser. Att ideologierna inte accepterar Paretos tes om ofrånkomligheten av elitstyre är farligt, för det gör profeterna i etablissemanget oförmögna att se sig själva som en nuvarande elit med reella maktmedel. Minst av allt vill de kännas av att bli kallad för en elit.

Som en instickare bör i detta sammanhang även liberalismens relation till formell kontra informell makt tas i åtanke. Liberaler har av tradition gett uttryck för en fetischism av det förstnämnda. Grundlagar, dekret och juridiska institutioner ses som fundament för en jämlik och rationell samhällsutveckling. Enligt lagen innehar samtliga medborgare identiska rättigheter och förutsättningar, liberalen står ofta blind inför det faktum att inte all makt utgår från pappersdokument. Nepotismen mellan likasinnade inom etablerade kulturkretsar låser effektivt ut dissidenter i kylan. I alla andra fall av nepotism ses företeelsen av liberaler som någonting farligt, irrationellt och utvecklingshämmande. I de fallen brukar aktiviteten benämnas ”korruption”.


III – Patologin framträder

Det är således liberalismens och socialismens mytologi – snarare, resterna av ett redan idémässigt förfallet meta-narrativ – som ligger till grund för flera av anhängarnas blindhet inför sin egen maktfullkomlighet. Kombinera den sentimentala synen på respektive rörelse som ett rebelliskt uppror – försatt i en tidlös kamp mot sin omänskliga, förslavande nemesis – med avfärdandet av Paretos elitteori och en patologi framträder. De egalitära förkämparna har, är och kommer fram till införlivandet av sitt himmelrike på jorden att hysa en självbild där de är försatta i ett evigt underdogtillstånd. Vakthundarna som ständigt sparkar uppåt mot en sjukdom som i deras frånvaro, men även under deras vakande ögon, åter igen riskerar att blomma ut. Vare sig den tar sig formen av tsarväldet eller svenskar från medelklassen som röstade på sverigedemokraterna. Därför är liberaler och socialister i många fall oförmögna att se sig själva som en del av en elit, specifikt en elit vars kulturella hegemoni tillbringar dem otroligt inflytande över såväl politik som vardagslivets enskilda individer. Det är en ytterst obehaglig patologi, fröet till både en mjukt framtonad och ytterst konkret totalitär utveckling. I samma andetag som dagens de facto elit formar orden non serviam med läpparna har de inga problem med att klämma åt otydligt definierade manifestationer av sin eviga fiende. Snopet för den vardagliga människan som råkar gilla att tänka olika.


Relevant:

Oskorei – Vilfredo Pareto – fascismens Karl Marx


1. Observera lanseringen av det hysteriskt intellektuellt ohederliga begreppet ”postmodern nazism”.
2. Antonio Gramscis tankar presenteras utförligt i Selections from the Prison Notebooks (1971).

Då undertecknad spenderat många timmar med att debattera och diskutera olika frågor inom det högre skolväsendets fyra väggar tänkte jag idag bjuda på några grundläggande principer som jag under vägens gång uppfattat som avgörande för dialogernas resultat. Jag har varken läst retorik eller kommunikation; dessa är endast ödmjuka tips om hur man i den politiskt korrekta diskurs som dominerar våra lärosäten kan föra fram radikala åsikter utan att uppfattas som extrem. Beakta att dessa principer specifikt gäller dialoger och debatter som förs med politiskt korrekta meningsmotståndare, även om de är snusförnuftigt fördelaktiga att följa även vid dialog med ideologiskt närstående. Om motsvarande begrepp likt de som presenteras i denna text existerar inom de sociologiska eller psykologiska disciplinerna, vore det ett nöje om detta belystes. Jag har inte haft ork eller tid att plöja igenom dessa två fält för att finna redan vedertagna begrepp, utöver ett fåtal nödvändiga.


I – Gynnsamma förutsättningar

För dissidenter av valfritt slag gäller inte samma förutsättningar som för de som hyser diskursivt legitima åsikter. Personer med mer eller mindre allmänt accepterade åsikter behöver väldigt sällan möta tillmälen ämnade att avhumanisera dem, karaktärsmord, rent hysteriska reaktioner eller andra härskartekniker. Kutym är att använda straw man- och guilt by association-argument vid minsta misstanke om att en åsikt avviker från den rådande diskursens grundläggande axiom. Svagheten med denna härskarteknik är att den utgår från en förlegad schablonbild – som än idag tack och lov reproduceras av etablissemanget – där politiskt inkorrekta dissidenter framställs som rättshaveristiska, dogmatiska, humorlösa, känslokalla, och framförallt minst sagt mediokra misslyckanden till individer. Det tacksamma med denna ständigt återkommande schablonbild är att politiskt korrekta individer drabbas av en kognitiv dissonans – ett tillstånd där två vedertagna uppfattningar står i konflikt med varandra - när de stöter på representanter för ondskan som till sin karaktär utgör en motpol till de etablerade fördomarna. De vet helt enkelt inte vad de har att göra med; den tidigare kristallklara gränsen mellan metafysisk fiende och vänskaplig debattör blir allt mindre konkret. Denna kognitiva dissonans skall vidare utnyttjas, mer om det senare.

För att uppnå gynnsamma förutsättningar bör en aktör med politiskt inkorrekta åsikter besitta flera egenskaper som kontrasterar den etablerade schablonbilden. Artighet mot individer oavsett bakgrund och ideologi är en grundsten. Någorlunda ödmjukhet mot olika trosuppfattningar och idéer är även det en förutsättning för att uppfattas som en fri, nytänkande och utmanande individ. Detta gäller oavsett om den är genuin eller ett medvetet skådespel, det sistnämnda ter sig dock genomskinligt för människor med någon så när människokännedom. De två egenskaper – utöver sunt bondförnuft för att behålla husfriden – som väger tyngst är intelligens och humor.

Du bör som aktör synas och höras och bli ett återkommande inslag i klassrummets diskussioner och idéutbyten. Du är den som kommer med fräscha, spännande och utmanande perspektiv bortom de förlegade, utmattade och dammiga spörsmål som mässas från andra sidan katedern. Denna approach i kombination med goda betyg kommer göra det mycket svårt för både elever och lärare att med hedern i behåll använda härskartekniker för att förlöjliga din intelligens och dina idéers aktualitet, ett vanligt förekommande fenomen i dagens diskurs, där alla idéer som gjort entré innan år 1968 anses vara tankegods från cro magnon-eran.

Humor är det viktigaste vapnet, då det är ett allmänmänskligt drag. Via humorn kan vi förlöjliga det som folk inte vågar ifrågasätta och belysa de absurda paradoxer som utgör den moderna diskursen. Detta utan att för den delen på något sätt ställas till ansvar, eller anklagas för att på allvar vilja införa den löjeväckande och vidskepliga dark side of the force – tänk pogromer, massmord och parader med stridsvagnar av tyskt fabrikat – som den senmoderna diskursen hävdar per automatik skulle infinna sig om folk i gemen närmade sig vad som endast kan beskrivas som normala värderingar och idéer. Via humorn tillåts hovnarren – med monarkens goda öga – kritisera och förlöjliga det som andra aldrig vågar uppmärksamma med seriös ton.

Till råga på allt är det ovärderligt fördelaktigt att skapa ett socialt alibi i klassen, kort sagt sitta på god fot med flera av eleverna och lärarna. Att i varje klass finna flertalet nya vänner gör det betydligt svårare för någon att använda härskartekniker mot dig, det blir automatiskt fult och explicit mobbning. Mobbning som utförs av en eller få individer har ingen potential att ses som legitim, detta för att mobbningen måste tolereras av gruppen i sin helhet för att inte framstå som kall och empatilös pöbelmentalitet. Förutsättningen för politiskt korrekt mobbning av dissidenter är att offren avhumaniseras, någonting som blir betydligt besvärligare om flertalet i klassen har skrattat och glatt sig i dissidentens sällskap. Du är en rebell men samtidigt en genuint trevlig och god människa. Ständigt med glimten i ögat. Om du är raka motsatsen till denna beskrivning bör du inte företräda någon idétradition överhuvudtaget, speciellt inte om den är fruktansvärt marginaliserad. Åtminstone inte om du vill främja din idétradition bland livs levande människor. Idéers potential är dessvärre inte endast deras rationella och retoriska potens, folk ser även till budbärarens karaktär när det kommer till att fria eller fälla fräna nymodigheter.


II – Proklameringar

Vi kan inleda med vad som inte fungerar inom ramarna för kommunikation med syfte att främja åsikter. Vad vi för enkelhetens skull kan kalla proklameringar utmärker sig genom att de är reduktionistiska, absoluta och uttrycks på ett moraliserande och exkluderande manér. De är tydliga ställningstaganden vars syfte inte är att underminera eller främja en specifik åsikt eller attityd, utan att förstärka den egna personens identitet. Dessa tar sig ofta formen av ett mantra och fyller samma funktion; att medvetandegöra – aktivt påminna om samt sätta mental fokus på – en för aktören redan accepterad sanning. Utmärkande för mantra är att de endast tjänar ett syfte för den redan övertygande, deras subversiva potential för att påverka utomstående är obefintlig. Proklameringar utgör en pose, en markör för åsiktsmässig revirpissning. Mer sällan än ofta tar proklameringar inte hänsyn till dynamik och gråzoner, vilket beror på att syftet inte är att nå inflytande. Detta leder även till att dessa uttalanden bemöter kalla fakta samt nyanseringar från mottagaren med en rigid icke-kommunikation. Således utgör proklameringar monologer vilka – oavsett hur provokativa de uppfattas av mottagaren – aldrig uppnår syftet med en reell provokation, att utmana. Mottagaren förvägras ifrågasätta sina egna sanningar samtidigt som han eller hon nekas chansen att finna nya nyanser som både kan komplettera eller falsifiera vedertagna åsikter. Vidare uttrycker ett överdrivet bruk av proklameringar ett starkt behov av att hävda en unik individualitet, att man sticker ut. Det kan tyckas fullständigt normalt genom en anonym pseudonym på Internet eller andra mindre formella sammanhang. I en dialog med syfte att främja vissa åsikter – speciellt på en högskola eller ett universitet – leder denna strategi endast till att man uppfattas som enfaldig. Och vilka åsikter man än må representera kommer även dessa att uppfattas på samma sätt.


III – Subversiv dialog

Vad jag valt att kalla subversiv dialog är som idealbild raka motsatsen till proklameringar, och förutsätter i hög grad de tidigare nämnda sociala förutsättningarna. Denna form av kommunikation är tyvärr av flera orsaker nödvändig på grund av den rådande diskursen. Ett påtvingat villkor för att kommunicera idéer som inte utgår från vare sig samma värdegrund eller det idéhistoriska språk som idag talas inom maktens olika korridorer. Fram tills den dag då ett eventuellt metapolitiskt paradigmskifte sker är det väldigt kostsamt – i många fall helt omöjligt – att genom sin egen vedertagna diskurs försöka främja idéer bland människor som inte ens kan förstå, begripa vad du egentligen säger. Detta beror på att vår diskurs och den rådande politiskt korrekta är så pass diametralt motsatta gällande de mest grundläggande och avgörande ontologiska antagandena att de inte kan mötas på neutral mark, de delar inget fundament som överhuvudtaget kan bringa legitimitet till en motsatt åsikt. Självfallet är detta syftet då den rådande makten i sann Orwellsk anda medvetet manipulerar språket för att förvägra nonkonforma åsikter legitimitet. Utifrån denna premiss är vi tvungna att i många frågor använda motståndarnas diskurs för att göra våra egna åsikter möjliga att förstå för mottagaren. Den subversiva dialogen använder motståndarens egna språk och – underförstått – ontologiska antaganden för att visa på hur flera av dagens förfäktade idéer är paradoxala, falska och rent ut sagt stupida. Efter ett försök att underminera en särskild åsikt, måste även ett positivt alternativ presenteras. Kritik som inte följs upp av ett bättre alternativ är slöseri med tid, den lämnar även öppet mål för andra tolkningar och principer att fylla tomrummet.

Subversiv dialog utmärks även av en kameleontartad natur i den mån att aktören bör vara svårplacerad ideologiskt. Här utnyttjas den tidigare nämnda kognitiva dissonansen som uppstår i motståndaren när aktören inte lever upp till den etablerade schablonbilden. Att bekänna färg är att låta sig kategoriseras, vilket i dagens debattklimat är att öppna upp för den gängse – synnerligen oärlig – debattekniken att kasta stigmatiserande tillmälen och epitet mot besvärliga dissidenter. Dessa tillmälen kräver aldrig argument, syftet är diskvalificera obekväma individer från debatter i framtiden och att få resten av gruppen att distansera sig från utpekade häxor. Enligt samma logik bör uttalad kategorisering av motståndaren – speciellt med epitet som endast är relevanta utifrån vår egen diskurs – också undvikas; detta cementerar endast skyttegravarna och gör det svårare för mottagaren att öppna upp sig för alternativa åsikter. Inte minst är det meningslöst eftersom de skilda diskurserna inte delar samma ontologiska antagande, personen kommer aldrig att känna sig berörd. Ingen som observerar debatten kommer vinnas över av att en deltagare blir kategoriserad med ett epitet som enligt rådande normer inte är stigmatiserande.

Intellektuella – därmed inte sagt att alla inom högre läroverk är just detta – har väldigt svårt för folk som påstår sig ha enkla svar på komplexa frågor. Och många frågor har de facto inte enkla förklaringar och lösningar. En subversiv dialog utmärks alltså dessutom av att den kommunicerar öppenhet och ödmjukhet inför det faktum att vi inte kan veta allt, den lämnar diskussionen öppen för motståndarna att problematisera specifika aspekter av det presenterade argumentet. Att dra till med reduktionistiska och enkla svar på svåra frågor är frestande men sällan fördelaktigt i längden. På grund av detta bör dialogen föras i sådan riktning att mottagaren på egen hand får fylla i tomrummen, aktivt deltaga och känna att han eller hon tillför ett eget perspektiv till diskussionen. Din debattpartner ska sporras och provoceras i en sådan riktning att den själv kommer fram till det svar – åsikt – som du själv tänkt presentera som nådastöten i resonemanget. Om den rådande diskursens lösning på ett problem redan har underminerats tillräckligt bra för att så ett tvivel hos mottagaren – samt följts upp av ett par välriktade antydningar – kan de båda parterna mötas vid en gemensam – inte nödvändigtvis fullständigt homogen – lösning. Och, om korten spelas rätt, en lösning som liknar den subversiva aktörens egen åsikt.

Vidare bör en subversiv dialog utmärkas genom en avsaknad av allt för övertydlig tendens, det vill säga att aktören ger sken av att ha ett alldeles för starkt personligt intresse – eller vinning - för att propagera för vissa frågor. Manisk besatthet av ett avgränsat antal ämnen bör även undvikas i den mån man vill bli uppfattad som en icke-patologisk person. Alla ämnen skall kunna debatteras, och flera förklaringar och lösningar presenteras för olika slags frågor.

Slutligen, ovanstående observationer har varit effektiva för mig i många lägen och kan förhoppningsvis vara någon av mina läsare till nytta. De är dock inte huggna i sten och det anstår den subversiva dissidenten att anpassa sig efter olika debatter och situationer.